Har inte skrivit på ett tag nu. Men har inte haft orken till att skriva. Dagarna har rullat på hela tiden och det har hänt sjukt mycket på bara några dagar..  Sjukt mycket som gör att man inte orkar skriva. Men nu tänkte jag skriva lite så att iaf några som känner mig bra förstår varför jag är som jag är. Varför jag kan bli ledsen mitt upp i ngt kul eller varför jag går in i mig själv och bara drömmer mig låååångt bort och blir svår att nå...

Enda sedan oktober så började mitt liv "rasa" .. och enda sen oktober har bara fler och fler problem kommit upp. Häst som är skada, mamma och pappa som ska skilja sig, kompisar som försvinner och förändrats, skola som tar sjukt mycket tid och som bara packar på en mer och mer läxor/prov.
Då är det inte lätt att jämt va på toppen humör. Då är det inte lätt att hålla tårarna borta.
Man vill liksom finnas till för all och vara den som kan hjälpa. Men ibland funkar inte de.. och då känner jag mig  inte tillräcklig..  Man vill göra så att alla har det bra. Jag vill vara den starka som tar sig igenom allt utan att vekna. Men som det ser ut nu så kommer jag inte orka vara där för alla. om jag ska vara ärlig så känns det som att jag inte ens kommer bry mig om vissa, men det är inte för att jag inte tycker om personenrna utan för att jag har så mycket annat i huvudet. Så mycket annat som tar upp tiden som man egentligen skulle vilja lägga på personerna som har det svårt.

Så klassen, andledning till att  jag grät igår var inte för att det blev spårat, för det visste man redan att det skulle bli eftersom vi är en sådan partyklass! Utan jag grät för att jag har så mycket annat som snurrar i huvudet.
Tack klassen för att ni kom och spred glädje och kärlek . NI är den bästa klassen man kan önska sig! Jag kan till och med säga att jag ÄLSKAR min klass! Hoppas att ni tar åt er av det jag säger för allt är sant ♥