Jag vill inte falla för någon, för
jag vet hur ont slutet gör, jag vill inte älska någon för jag vet
hur ont det gör att inte bli älskad tillbaks, jag vill inte kämpa
för något som inte går att lösa. Jag vill inte stå tomhänt
utan dig, med dig har jag allt.

Jag försöker intala mig själv att
kläder, pengar, skor och ett bra utseende inte leder till någon
framgång. Men att nästan hela världen är ute efter så många
ytliga saker, som de tror gör dem mer betydelsefulla. Det är inte
en rikedom som gör en människas duglighet, utan vad människan har
för egenskaper, inget annat. Ja, det är mina egna ord men ändå så
är jag en av dem. En av dem som är girig nog att vilja ha så
mycket, men till en viss del är skillnaden att jag kan ge också.
Det glädjer mig, men jag önskade att jag kunde vara så frisläppt
att jag kunde ta emot smärtan och inte försöka få den att inte nå
mig. Att jag ska kunna acceptera de gånger det inte går som
planerat. Acceptera att allt inte kan vara perfekt, för jag vill ju
inte själv att något ska vara perfekt. Inget är perfekt. Men ändå
så vill jag göra mig själv perfekt, även fast jag vet att det är
omöjligt. Att inte kunna vara nöjd med sig själv gör ont, det
svider. Kanske beror det på alla ärr som sitter kvar, eller är det
bara en svag period jag går igenom? Den som kan svara på de
frågorna har jag inte möt ännu, men när jag gör det kommer alla
mina obesvarade frågor att besvaras. Tills dess får jag försöka
hitta ett sätt att våga tro, hoppas, våga misslyckas och komma upp
på benen igen. Våga ta chansen att vinna även om jag förlorar så
gav jag ändå det ett försök.


Saknaden efter sig själv som man en
gång hade svider, att sakna någon man står kär är jobbigt, men
att sakna något man inte vet vad det är, är förvirrande. Vilken
riktning ska man bege sig åt och söka upp det man har tappat på
vägen, när man inte vet vart på resan man tappade? För att man
var så blind att se verkligheten.

Det är dags att ta världen i egna
händer nu.