Kan ju tala om att dom vänner som jag har är världens bästa. Vet även att jag har två-fyra stycken som jag skulle kunna berätta allt för! Och dom har jag haft hela gymnasiet och en ännu längre. Vilket jag är väldigt glad över! Medan andra bara kommit och gått. Men det är väl så det är?! Eller har jag fel? Det har liksom hänt som saker som bara gör att det inte funkar längre. Visa vill inte vara ens vän för att minnen tar för mycket eller för att det har hänt ngt. På ett sätt känns det som att dom inte kan gå vidare. utan dom bara tänker på hur det var istället för att se framåt och att man kan hitta tillbaka som vänner igen.

Men finns inte vilja till det så går det inte. Det är så det är i alla lägen. (oftast!)

Kan tala om att jag är trött på att sakna dom som jag har mist. Jag är trött på att gå och vänta på att folk ska komma över saker och ting. trött på att ligga och undra om dom känner som jag.

Dom vänskaper som bara har försvunnit... Känns bara som en dröm. En dröm som kommer varje dag men som aldrig kommer bli verklig. But thats life I guess...

Slut på det här, känner att det blev ganska rörigt.. Men det får nu stå ut med. (Och Farmor & Farfar, bli inte oroliga eller ngt, jag mår bra! Bara tankar som kommer ibland!)

---

Dagen idag har iaf varit katastrof!!! Har kunnat skickat ut barnen genom dörren illa fort. Dom har gnällit, skrikit, gråtiti och varit allmänt jobbiga. Så idag var det väldigt nära att kolla flygbiljett hem! Nästan så att man inte vill ha några egna barn ;) Men samtidigt så vet man ju att alla människor har dåliga och bra dagar! Nej nu ska jag sluta vara så negativ.

btw... saknar mitt långa hår :(

Pusspuss